Det är sällan man läser en bok som verkligen griper en och får en att fundera lite extra. Vasilij Peskovs bok Eremiterna i tajgan kan fortfarande flera veckor efter läsning dyka upp i mina tankar. Den sätter lite perspektiv på tillvaron.
Berättelsen tar sin början 1982 då Vasilij Peskov för första gången får höra om familjen Lykov och blir erbjuden att åka till Sibirien för att träffa dem. Familjen Lykov flyttade redan på 1920-talet till Sibirien för att undvika att ”leva i världen”, familjen är gammaltroende och att ”leva i världen” är synd för dem. De levde i nästan total isolering ända till 1978.
Familjens boplats hittades 1978 av en slump när området flygfotograferades av geologer. Då bestod familjen av fadern Karp Osipovitj Lykov, 82 år, samt två söner och två döttrar. När Peskov fyra år senare träffar familjen finns bara fadern och den yngsta dottern Agafja, 37 år, kvar i livet.
I boken berättar Peskov om sina möten med familjen Lykov, om sina samtal med dem om deras liv och livsåskådning. Att familjen är gammaltroende påverkar inte bara deras val att isolera sig från världen utan även praktiska vardagsbestyr. Eld får de inte göra med tändstickor, de får inte äta socker eller dricka te, och de får inte använda tvål eller annars rengöra sig. Att kunna vara självförsörjande i den bistra tajgan är svårt utan salt eller några husdjur.
Mycket hinner hända under de åren som Peskov troget besöker familjen. Hans skildring av händelserna och familjen är full av respekt, värme och beundran. Fadern Karp dör 1988 och Agafja får klara sig på egen hand. Hon är inte lika strikt i sin livshållning och tar tacksamt emot hjälp från ”världen”. Men hon vägrar leva i världen, även om hon besöker sina släktingar. Hon väljer den största ensamheten.
I augusti 2007 då bokens slutord är skrivet lever Agafja fortfarande ensam i sin stuga.
Berättelsen tar sin början 1982 då Vasilij Peskov för första gången får höra om familjen Lykov och blir erbjuden att åka till Sibirien för att träffa dem. Familjen Lykov flyttade redan på 1920-talet till Sibirien för att undvika att ”leva i världen”, familjen är gammaltroende och att ”leva i världen” är synd för dem. De levde i nästan total isolering ända till 1978.
Familjens boplats hittades 1978 av en slump när området flygfotograferades av geologer. Då bestod familjen av fadern Karp Osipovitj Lykov, 82 år, samt två söner och två döttrar. När Peskov fyra år senare träffar familjen finns bara fadern och den yngsta dottern Agafja, 37 år, kvar i livet.
I boken berättar Peskov om sina möten med familjen Lykov, om sina samtal med dem om deras liv och livsåskådning. Att familjen är gammaltroende påverkar inte bara deras val att isolera sig från världen utan även praktiska vardagsbestyr. Eld får de inte göra med tändstickor, de får inte äta socker eller dricka te, och de får inte använda tvål eller annars rengöra sig. Att kunna vara självförsörjande i den bistra tajgan är svårt utan salt eller några husdjur.
Mycket hinner hända under de åren som Peskov troget besöker familjen. Hans skildring av händelserna och familjen är full av respekt, värme och beundran. Fadern Karp dör 1988 och Agafja får klara sig på egen hand. Hon är inte lika strikt i sin livshållning och tar tacksamt emot hjälp från ”världen”. Men hon vägrar leva i världen, även om hon besöker sina släktingar. Hon väljer den största ensamheten.
I augusti 2007 då bokens slutord är skrivet lever Agafja fortfarande ensam i sin stuga.
Skrivet av Taru Leino, Farsta bibliotek
