Den amerikanska författaren och poeten Sylvia Plath (1932-1963) skrev Glaskupan 1963, en bok som sedan dess hittat generation efter generation av läsare. Huvudpersonen i Glaskupan är Esther Greenwood, utåt sett en mönsterelev som alltid fått högsta betyg i skolan och som i bokens början befinner sig i New York för att praktisera på en damtidning som ett stipendium för A-studenter. Men Esthers inre är inte lika ordentligt som hennes framgångar i skolan, hon är cynisk och kall inför New York, den där häftiga pulserande staden som alla stipendietjejer ska tjusas av. Esther fångas inte av all glamour och ståhej, såsom de andra tjejerna. Hon genomskådar den artificiella storstadsvärlden hon möter, samtidigt som damtidningsredaktören konfronterar henne med hennes brist på engagemang och mål. New York-tiden borde peppa henne, men hon känner sig bara mer vilsen. När Esther kommer hem igen från New York och inte fått platsen på skrivarkursen, som hon räknat med att bli antagen på, så raseras självförtroendet, men också tron på samhället och hennes roll i det. Det är som en glaskupa som sänker sig över Esther och avskärmar henne från allt som ger henne livslust och hon förlorar fotfästet totalt. Hon vill skriva och bli författare men vill inte, som den givna vägen är, lära sig stenografi för att skriva ner tråkiga mäns diktamen för att få en inkomst, för att sedan ha råd att ägna sig åt sitt eget författarskap. Esther vill inte gifta sig och bara vara någons tråkig mans fru, hon vill inte spela rollen som flickvän till en tråkig kille. Kraven utifrån familj, vänner och samhälle samt kraven hon ställer på sig själv knäcker henne och glaskupan sänker sig över henne.
Jag läste denna bok för första gången när jag var 14 och blir lika starkt berörd när jag läser om den idag. Boken är skriven för 45 år sedan, men den är fortfarande mycket aktuell, eftersom de tuffa kraven på hur en ung kvinna förväntas vara för att leva upp till rollen på "rätt" sätt inte har förändrats, tyvärr. Bokens första del om New York har en fräsch cynisk blick som jag gillar, den andra delen efter hemkomsten är mer emotionellt skriven, men läsaren hålls ändå utanför Esthers innersta tankar. Detta är ett stilgrepp hos Sylvia Plath som gör att glaskupans avskärmande känsla blir tydlig för läsaren. Hur boken slutar tänker inte jag skriva, utan jag uppmanar dig att läsa denna gripande klassiker om identitetskluvenhet och samhällets krav på individer.
Skrivet av Elin Lundmark, Farsta bibliotek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar