Språk väcks från de döda i Farsta

Hur ofta får man höra en hymn deklameras på sumeriska? Man kan lugnt anta att en klar majoritet av världens befolkning skulle svara ”aldrig” på den frågan. Språket dog nämligen ut omkring år 2000 före Kristus.
Men den som besökte Farsta bibliotek lördagen den 29 november fick chansen. Då läste språkforskaren och entusiasten Ola Wikander upp en bön till gudinnan Inanna på just detta språk. Texten var skriven av Enheduanna, som var kvinna och världens första till namnet kända författare.
Sumererna levde i Mesopotamien (dagens Irak) på 3000-talet f. Kr. De uppfann kilskriften, som bevarats på lertavlor fram till våra dagar. Ola Wikander förklarade att skriften började som avbildningar av bland annat boskap, men att skribenterna så småningom började utnyttja att vissa ord lät likadant. Man skapade en slags rebusar, för att senare gå vidare till mer utvecklad ljudskrift. Det märkliga med sumeriskan var att den inte tillhörde någon känd språkgrupp (som till exempel den indo-europeiska språkgruppen), utan språket stod helt för sig självt. När det dog så lämnade det inga släktingar efter sig.
Om detta, och om mycket annat som låg honom varmt om hjärtat, talade Ola Wikander. Ola gav redan som 24-åring ut den uppmärksammade och augustnominerade boken I döda språks sällskap (2006). I år kom hans Ett träd med vida grenar, som handlar om de indo-europeiska språkens rötter.

Efter föredraget fick publiken möjlighet att ställa frågor, vilket de också gjorde.
Det intressanta författarbesöket hade organiserats av Irak Solidaritet, ABF, Folket i Bild samt Akademiada. För mer information om Iraks tidiga historia, besök utställningen En röst ur det förflutna- till framtiden en bro i bibliotekets grupprum.

Text: Kerstin Alfredsson
Bild: Karin Kihlstenius