Torbjörn Säfves personporträtt

Att läsa om människor som levat utöver det vanliga är nästan alltid intressant. När det handlar om människor som gjort sig ett verkligt namn i historien lockar det ännu mer.
Torbjörn Säfve skriver sina personporträtt i romanform och skapar således fiktiva biografier som tar läsaren till platser där det verkligen händer saker, där folk interagerar med huvudpersonen och där tankarna flödar fritt, så som Säfve tror och vill att de ska göra.
Det är inga enkla, raka biografier vi har att göra med. Inga uppslagsverk. Det är romaner som bygger på ungefär lika delar verklighet och fiktion. Det skulle kunna bli diskutabelt huruvida fiktionen har där att göra eller inte, men det är ingen tvekan om att Säfve känner sina huvudpersoner utan och innan. Han är en påläst man och researchen inför varje bok måste ha tagit en väldig mängd tid i anspråk.

Torbjörn Säfve är i sig själv en mycket fascinerande man som alltid gått sin egen väg med en outtröttlig aptit på livet. Han har konverterat till islam, bekänner sig till sufismen och bär då namnet Ali Touba. Allt han skriver kan i stort sett relateras till de tre K:na som i mångt och mycket styr hans liv – Kärleken, Kvinnan och Konsten.




Ivan Aguéli – en roman om frihet
Undertiteln säger allt. Den unge konstnären är redan från början inställd på att arbeta med sin konst som frihetssökande. Att han utvecklas till grubblande anarkist och mystiker som från födelseorten i Sala hamnar i Paris, Egypten och Barcelona känns nästan förutbestämt.
Konsten är för Aguéli en livsstil och inget som kan skiljas från övriga livet. Likt Säfve så upptäcker även Aguéli sufismen. Säfve kallar själv boken för ett filosofiskt epos.




Jag brinner
Och Majakovskij brinner verkligen. Säfve låter honom styra över de första hundra sidorna alldeles själv, och tar sedan över med sina reflektioner, sin historieskrivning och sin berättarglädje. Han skapar en egen myt där revolutionen står i centrum och där Majakovskij i takt med tiden – den i hög grad politiska tiden i Sovjetunionen kring 1910-1930 – utvecklar sin poesi.
Om boken om Ivan Aguéli var ett filosofiskt epos så är Jag brinner ett epokepos och dess huvudämne är politiken. Historiens vingslag känns i nästintill varje sida där epoken skildras med Säfves träffsäkra, insiktsfulla berättarkonst och taktkänsla.




I Goyas tecken
Den spanske konstnären Goya är i Säfves bok i unga år en klottrare. Han tas om hand av en präst och hamnar så småningom i klostrets målarskola. Härifrån får vi följa Goyas spännande karriär som porträttmålare av det kungliga folket, en karriär som många gånger är nära att kosta honom livet. Säfve reflekterar över Goyas hårda liv och hur konst som drivs till perfektion stagnerar. Goya, som sedan barnsben valt att gå utanför mallen både som person och konstnär.
Jag har sett recensenter beskriva Säfves bok som en thriller, för så pass spännande kan det bli emellanåt.

Torbjörn Säfve fick år 2000 Det Stora Litteraturpriset för Jag brinner med följande motivering:
”För hettan i språket och den levande historiebeskrivningen av ryska kulturklimatet under 1900-talets början. Men framför allt för att han genom sin roman öppnade dörren i våra hjärtan för poeten Majakovskij.”

Mer info här.

Skrivet av Mattias Pettersson, Farsta bibliotek